24 augusti 2012 operation

Ny operationstid.

Kl  7.40 var jag kallad till mammografin för indikering. Det var en annan kvinna också, kallad till samma tid. Man vill absolut inte behöva vänta i den här situationen. Allt ska gå så fort som möjligt så man har så lite tid som möjligt för oro. Att sitta ensam i ett väntrum i 30-40 minuter är bara plågsamt.

När jag blev uppropad var det av kvinnan jag talat med i telefonen. Den utlandsfödda kvinnan som inte visste hur en indikering går till men som hon alltså utför flera gånger i veckan. Hon visar mig in i samma rum som jag var i den 13 juni och där finns även en annan sköterska som presenterar sig som A.  Den som kallat in mig pekar på en stol framför röntgenapparaten.  Jag sätter mig och hon tar en linjal för att markera ngt på mitt bröst men hennes penna fungerar dåligt och märket blir knappt synligt. A erbjuder henne en bättre penna men hon avböjer ganska bryskt. Hon börjar sätta mitt bröst i position med ledning av det svaga märket, klämmer fast mitt bröst och går åt sidan. Jag satt obekvämt eftersom apparaten är lite för upphöjd och rörde mig precis när bilden tas (utan förvarning). Läkaren kommer in och talar med denna sköterska i en annan del av rummet. Läkaren är upprörd över att vi är kallade in i fel ordning och undrar varför. Jag hör bl.a. ”det här är nr 2” och ”varför har du..(gjort så här)”.

Sköterskan återkommer till mig men är stressad och fumlar. Hon ställer om apparaten i annat läge och klämmer fast mig igen men släpper åter för den första bilden måste tas om säger hon och ändrar tillbaka läget på apparaten. Hon går några gånger från mig och till ngt vid min sida. Kommer till mig och fumlar igen med mitt bröst i apparaten innan hon bestämmer sig för att det ändå är läge två som gäller.  A erbjuder sig att hjälpa till men blir avspisad. Vid det laget börjar jag känna att hon kanske inte vet riktigt vad hon gör och oron sprider sig.

Hon klämmer fast mitt bröst i den nya positionen, hårt och skruvar åt ännu mer. Det känns som om bröstet ska  pressas sönder och bara bli mos och jag säger ”aj” och gör en min som visar hur ont det gör. Hon går åt sidan och säger sedan att nu ska jag sitta så och vänta på doktorn. Jag måste sitta så under hela indikeringen och jag vet inte hur lång tid det tar. Jag börjar gråta.

Läkaren kommer in, hälsar och förklarar vad hon ska göra. Hon böjer sig ned för att börja men reser sig igen och vänder sig mot sköterskan som nu står bakom hennes rygg. ”Snälla” säger läkaren och sköterskan undrar vad hon vill. ”Tuggummit” säger läkaren, ”jag har bara en chans att pricka rätt”. Jag ser sköterskans hand släppa tuggummit i papperskorgen.

Läkaren sätter ståltråden på plats, det smärtar lite men den största smärtan kommer av att mitt bröst är så hårt klämt. Jag gråter fortfarande. En bild tas och jag släpps från apparaten och blir bandagerad.

När jag kommer till avdelningen har den värsta oron släppt och jag blir vänligt mottagen. Jag blir sedan opererad som den tredje patienten och är inte hemma förrän vid 20-20.30 på kvällen. Innan hade man sagt att jag mest sannolikt skulle opereras som nr två, men vi ropades ju upp i fel ordning på mammografin. Redan vid hemkomsten har jag ett kraftigt blåmärke på bröstet, format som ena halvan av en fyrkant. Två tydliga hörn syns. Det är resultatet av att bröstet klämdes så hårt vid indikeringen.