8 oktober 2012 Återbesök på onkologen

Träffar en mycket vänlig läkare som tar sig tid och undersöker mig och frågar hur allt gått. Hon frågar hur jag mår och vi pratar om depression, svårigheter i samlivet mm. Av henne får jag veta att det finns både yogagrupper och samtalsgrupper som jag är välkommen till.

Jag överlämnar mina sex sidor långa anteckningar om hur jag upplevt mammografi, operationer, information etc och hon läser noga. Hon lovar också att ta upp min beskrivning av biopsi och indikering när de har ett möte med mammografienheten. Det känns bra och jag känner när jag kommer hem att nu kan jag släppa frågan. Jag hade tänkt lämna en anmälan till patientnämnden men det är bättre om det kommer från läkaren.

Några av de synpunkter jag sammanfattade mina anteckningar med:

• Vid återbesök fem år efter cancer borde det vara självklart att en mammografiundersökning har gjorts innan. Hur ska någon läkare kunna avgöra om jag är frisk efter en okulär undersökning?
  
  
• Biopsin kan inte få vara så plågsam som den är nu. För fem år sedan låg jag på rygg under biopsin och smärtan var koncentrerad endast till bröstet. Att som nu få en värkbruten kropp plågad i 45 minuter för att sedan ha värk i en vecka eller kanske mer är helt orimligt. Helt orimligt! Det är otänkbart att vi med de tekniska kunskaper och hjälpmedel som står till vårt förfogande inte skulle kunna lösa det här på annat sätt.
  
• Vid indikering, eller för övrigt vid mammografiundersökning, är det inte rimligt att behöva stå ut med att bröstet kläms sönder så att bestående vävnadsskador uppstår. Personalen måste vara mer lyhörd för patientens smärtsignaler. Att gråta sig igenom en undersökning är inte värdigt.
  
• Mammografipersonalen måste lära sig att förklara före undersökningen hur den kommer att gå till. Det är inte rimligt att bli fastspänd och sönderklämd och gå därifrån i chocktillstånd.