3 juli 2008 Jag hade bröstcancer

En av våra vanligaste cancerformer.

För ett år sedan var jag på mammografi. Efter någon vecka fick jag en ny kallelse och skulle infinna mig dagen efter. Jag ringde på morgonen och frågade om det verkligen var meningen eller om kallelsen gått ut av misstag. Jag var kallad! Inte till den vanliga mammografin utan ”till vänster i kassan”, till Utredning.

Jag gick dit och tänkte att det nog var något som var otydligt på bilderna, de ville bara förvissa sig om att det inte var farligt. Jag var inte rädd. De mötte mig med öppna blickar, varma leenden och ”var-inte-rädd-mamma-tar-hand-om-dig” -attityd. Jag tänkte ”gu vad gulliga de är här då” och deklarerade att någon cancerskräck det har jag inte. Sedan stack de nålar i mig för att ta prover. Nej, det var ingen chock och det var inte alls så obehagligt som det låter. Med ultraljud identifierade de två små förändringar som de tog biopsier på för att se om det fanns cancerceller i dem. Jättebra tänkte jag. Vad duktiga de är som är så nogranna. ”Förändringarna” var 1 cm resp 3 mm i storlek. Inte en chans att känna utanpå, det är bara mammografi som kan upptäcka sådant.

Innan jag gick fick jag veta att det skulle bli operation. Även om det inte var något elakt tar man bort det för säkerhets skull. Det kan förändras till cancer senare. Det var mycket vänligt och pedagogiskt framfört och jag tyckte återigen att de var omtänksamma som gjorde så mycket för mig. Före operationen fick jag träffa en kirurg som beskrev hela processen och berättade att man INTE funnit några cancerceller i proverna man tagit. Vänligt och pedagogiskt. Jag var inte rädd.

Operationen gick bra och det gjorde inte mer ont när jag vaknade än att två alvedon hjälpte. Personalen var idel vänlighet och jag kände mig trygg. Dagen efter åkte jag hem och behövde inte ens alvedon. Det gjorde inte ont. Stramade lite när jag skulle vattna en ampel på verandan men annars var jag som vanligt fast lite trött efter narkos och så. Efter några veckor träffade jag en annan kirurg (det var sommar och semestertider, jag unnar dem semester) när jag var på återbesök. Han berättade att man hittat cancerceller i det man opererat bort. Jag trodde honom inte. Dessutom hade man missat någon millimeter och måste operera en gång till. Han bad om ursäkt för det. Jag tyckte att en operation till var en baggis, de var ju duktiga som kunde upptäcka så små saker och så tog de så väl hand om mig. Jag var inte rädd.

Andra operationen gick lika bra. Samma vänliga personal. Ingen smärta men kanske lite tröttare efteråt. Det blev ju två operationer med inte så långt emellan. Senare skulle jag få strålbehandling och den gör inte ont. Jag var inte rädd.

Strålbehandlingen varade i sex veckor. Varje måndag-fredag i sex veckor i sträck. Jag hade trott att man fick några strålningar då och då och kanske en tre-fyra stycken, men man lär sig hela tiden nya saker. Två saker var besvärliga: att springa från jobbet en bestämd tid varje dag i ur och skur (oktober och november var det) och ”krigsmålningen” på bröstkorgen. De hade med tuschpenna gjort markeringar för att kunna ställa in strålningen exakt lika varje dag. Markeringarna så ut som ett mellanting mellan en europakarta i förändring och brittiska ”cropcircles”. Jag skulle inte tvätta med tvål och inte gnugga när jag tvättade mig (i sex veckor!) och jag fick inte gå till badhuset och simma för då kunde markeringarna försvinna. Jag som brukade simma varje vecka.

Strålningsbehandlingen gick bra. Huden blev lite röd och lite torr, men jag smorde med en kräm jag fått. Personalen var idel vänlighet och jag var inte rädd. Efter avslutad behandling blev hela det strålade området som en stor brännblåsa. Det sprack och vätskade och var hemskt, men personalen på apoteket var duktiga och vänliga och jag köpte brännskadekompresser som var riktigt bra. Jag var inte rädd.

Sedan skulle jag medicinera. Nej, inga cellgifter. Det var ingen aggresiv cancerform. En lättbehandlad form där cancercellerna hade östrogenreceptorer. De kunde alltså livnära sig på östrogen. Medicinen skulle blockera receptorerna och svälta ut eventuella kvarvarande cancerceller. Mina tumörer hade varit så små att jag var alldeles på gränsen för att behöva medicinera, men för säkerhets skull. I fem år skulle jag äta tabletterna. Jag var fundersam. Laborera med hormonerna i kroppen är känsligt. Jag mådde inte bra av medicinen, kände mig plötsligt deprimerad. Ville inte äta den.

Läkaren ville att jag skulle prova en annan sort. För säkerhets skull. Medicin för säkerhets skull. De hade ju med framgång opererat bort all cancer, eller? Jag hämtade inte ut den nya medicinen. Jag kände mig cancerfri och ville vara medicinfri. Jag var inte rädd.

Nu är det ett år senare och jag har fått en ny kallelse till mammografi. Inte till den vanliga utan ”till vänster i kassan” direkt. Till utredning. Det är säkert så det fungerar. De är lite extra nogranna några år och det är ju bra. Jag är inte rädd.

Jag är inte rädd för cancer. Det är en hemsk sjukdom som jag sett på nära håll men jag är inte rädd för cancer. Jag är rädd för vad vi gör med våra liv medan vi är friska. Hur tar vi vara på varandra? Hur behandlar vi våra närmaste, våra käraste och de vi träffar i den dagliga gärningen? Vad tänker vi om de vi inte känner? De vi inte har träffat, de som lever liv som inte korsar vårt eget och de som lever långt bort från oss?

Jag är rädd för att inte hinna ta in mina medmänniskor i mitt liv. Inte hinna lyssna. Inte hinna förstå. Inte hinna leva som man borde leva, tillsammans istället för parallellt. Att få vardagen att gå runt tar alldeles för mycket energi och tid för att vi ska kunna ägna det åt varandra. Måste det vara så? Är det verkligen enklare att flyta med strömmen eller är det enklare att kliva av? Om man skulle våga kliva åt sidan för att få tid för sina egna tankar och tid för de man vill ha nära, hur annorlunda betraktas man då? Blir man helt associal om man vill vara social?