28 juni 2012 Biopsi

Biopsi. Det hade jag ju gått igenom 2007 och visste att det inte var så farligt. Kan smärta lite men tandläkaren är värre. Men varför skulle jag ligga på mage? Vad var det för konstig undersökning? Jag blev kallad in i ett rum med en märklig brits och ombads klä av mig och lägga mig på den. Mitt i britsen (centrerat! Vem har brösten sitter där?) var ett hål i britsen. Hålet var lite lägre än den omgivande britsen som hade en tunn galonklädd stoppning. Jag skulle ligga på mage med bröstet hängande ut ur hålet. Eftersom hålet var den lägsta punkten innebar det att jag blev böjd bakåt i brösthöjd med underkropp/ben och nacke/huvud högre. Inget uttag för ansikte fanns utan britsen var helt slät i huvudhöjd vilket innebar att jag i denna konstiga ställning skulle vrida huvudet 90⁰ i sidled. Britsen var smal och armarna skulle hållas tätt intill kroppen, en neråt och en uppåt.

Redan när jag kom upp på britsen kände jag att det här inte skulle funka bra för min kropp och upplyste om att jag har en reumatisk sjukdom och värk i kroppen. När jag lagt mig i position började det omedelbart värka i nacke, skuldror och rygg och jag berättade det för personalen och undrade om det inte gick att göra på något annat sätt. Jag hade veckan innan varit hemma från jobbet på grund av mycket värk i nacke och skuldror och var inte återställd vid det här tillfället. Sköterskorna var vänliga och förklarade att de skulle göra vad de kunde för att korta tiden jag behövde ligga så obekvämt.  Sedan klämdes mitt bröst ihop under britsen och jag hade ingen möjlighet att röra mig ens en millimeter. Jag var fastlåst och gråtfärdig.

Sköterskorna förklarade att det hela skulle ta 30-45 min och jag skulle ligga i samma ställning hela tiden. Jag blev chockad och tårarna kom. På frågan om det gick bra svarade jag nej och fick lite vänlig uppmuntran.

Läkaren kom in och förklarade hur undersökningen skulle gå till och att det skulle höras ett smällande ljud. Hon var mycket pedagogisk och sa att det var kalk man skulle ta prov på.

Undersökningen var inte smärtsam i sig. Den fruktansvärt obekväma ställningen var mycket plågsam och smärtan tilltog under undersökningen. Händer och armar domnade så småningom bort. I mitt huvud dök obehagliga assosiationer upp, kidnappningsoffer instängt i en mycket trång låda och liknande tankar. Jag försökte koncentrera mig på att behärska min andning för att mota bort paniken. Då och då blev jag tillfrågad om det gick bra men hade svårt att svara pga chocken, värken och den konstiga huvudställningen.

Jag vet inte hur länge jag låg fastspänd. När jag skulle resa mig var det svårt. Händerna var bortdomnade så det var svårt att hålla i sig någonstans. Jag skakade en aning och behövde stöd. På mitt bröst satt ett bandage med en blodfläck . När jag klätt på mig blev jag upplyst om att jag skulle ta det lugn resten av dagen och inte göra något ansträngande eller för mycket rörelser de närmaste dagarna. På vägen tillbaka till mitt arbete undrade jag varför jag inte fick veta det innan. Jag kunde ju ha ett tungt och rörligt arbete eller ha något olämpligt inplanerat på min fritid. Jag tyckte det var en viktig upplysning som jag fick alldeles för sent för att planera om eller ta ledigt. Jag tog det lugnt de närmaste dagarna men det blödde lätt från såret ändå. Värken i nacken, ryggen och skuldrorna satt i en vecka efteråt. Chocken satt i längre. Jag tyckte att jag blivit torterad.